Är det bara jag ?
Ibland undrar jag om det är något fel på min smak. Det finns en författare och en film som jag starkt ogillar. De flesta tycker nog att filmen är en trevlig lite saga, komedi i samma genre som Fyra bröllop och en begravning (som jag också tycker är en trevlig film). Pretty woman, som jag tänker på, är däremot inte en trevlig film. Jag tycker den är helt förskräcklig ur alla aspekter. Det är inte roligt absolut inte gripande och det är helt orealistiskt att en prostituerad blir kär i sin kund. I alla fall inte på det sättet att hon blir räddad. Jag tycker inte om fördomsfulla och klyschiga filmer. Jag tycker det är hemskt att framställa prostituerade på ett så korkat sätt.
Till författaren som jag ogillar. För några år sedan såg jag böckerna Vattenmelonen och En oväntad semester i händerna på många tunellbaneläsare. Vad jag hade hört var att det var något i ungefär Nick Hornby lättlästa, men ändå välskrivna böcker. Sagt och gjort jag inskaffade En oväntad semester och började läsa. Det kändes ungefär som jag fått ett ovanligt tjockt nummer av Mitt livs novell (en tidning från tonårstiden med läsarnas kärleksnoveller)i händerna. Veckotidningsaktigt pladdrigt, ofokuserat var ett ord som dök upp i mitt huvud. Framförallt fanns ingenting jag kunde relatera till eller känna någon som helst förståelse för. Jag gav upp efter 50 sidor livet är för kort för att läsa tråkiga böcker som jag inte gillar. Speciellt inte sådana som ska vara lättlästa och roliga.
När jag pratar med andra kvinnor om boken verkar de tycka att Marian Keyes var underhållande och lättläst. Jag tycker varken att det var roligt eller lätt att läsa (jag stör mig för mycket på språket).
Ibland undrar jag om jag är helt humorbefriad eller om jag inte gillar kvinnlig humor. Det kanske har att göra med att jag inte köper tillräckligt mycket sminksaker eller kläder för att se det romantiska i Pretty women eller det humoristiska i Marian Keyes. Är det verkligen jag den enda kvinnan som inte tycker om Marian Keyes?
13 september, 2005 klockan 14:32
Nej du är inte den enda. Jag gillar inte heller pladdriga böcker/text.
Det som gör sånt extra jobbigt är att man alltid förväntas gilla det, och måste ägna massor av energi och diplomati för att förklara det utan att trampa halva mänskligheten på tårna.
13 september, 2005 klockan 17:29
Har inte läst något av henne. Däremot läste jag två andra i ungefär samma genre nyligen.
Den ena: Sånt är livet, av Melissa Senate var en riktigt usel bok. Bara ytligt pladder. Jag orkade inte ens släpa mig igenom halva.
Den andra däremot. : Hemma hos Martina av Martina Haag, var riktigt skoj. Jag skrattade ibland så jag höll på att få kramp i magen.
Framförallt tror jag att det som skilde böckerna åt var att i den bra boken är det en levande person bakom handlingen. Därför skriver personporträttet sig själv och läsaren kommer nära. I den andra lyckas inte författaren skapa en person av kött och blod och allt faller platt till marken.
Summa sumarum: Gärna en lättsam, rolig bok. Men det måste ändå finnas något där som griper tag i en.
13 september, 2005 klockan 17:34
jag är inte heller något “fan”, men jag är rolig
som fan
så oroa dig inte, humor är mycket mer än så
14 september, 2005 klockan 10:57
Desirée: skönt att höra att jag inte är ensam.
Emla: Kan nog stämma, men i Marian Keyes fall hann jag tröttna på språket långt innan jag fick grepp om personerna i boken.
Nyx: Näe alvarligt oroad är jag nog inte egentligen ;), mest förvånad över att så många verkar gilla det.
15 september, 2005 klockan 08:12
Jag har tagit mig igenom en av hennes böcker och hade jag inte varit tvungen för att jag skulle recensera den hade jag inte klarat det. Obefintlig gestaltning och fylld av klichéer. Gäsp…
16 september, 2005 klockan 08:47
Iréne: Ytterligare än till som ogillar :). Jag borde kanske också ha läst hela så jag kunde såga den ännu mer med fotknölarna. Finns recensionen du skrev på nätet? *nyfiken*
19 september, 2005 klockan 06:44
Hej.
Jag tror att det handlar om att den där typen av böcker och filmer är gjorda för att passa Den Stora Massan av folket. Med det menas påfallande ofta vita amerikaner.
Om man tänker efter så finns det ganska många böcker, filmer, tidskrifter och tv-program som är så skräddarsytt för en viss målgrupp, att det nästan inte går att gilla det. Mitt personliga hatobjekt är skräddarsydda familjefilmer. Jag menar typ: Beethoven (den om hunden), Älskling jag krympte barnen och alla dessa filmer med jul-tema.
Det är så att det börjar krypa i skinnet när man ser sådant. Vem tycker egentligen att det är bra?
Förutom Den Stora Massan, då förstås.
19 september, 2005 klockan 15:21
Herr R: Det kan nog stämma. Jag gillar inte heller amerikanska familjefilmer.
Blir ändå förvånad över att jag känner människor som säger sig gilla Pretty women och Marian Keyes. Däremot vet jag ingen som på alvar gillar Beethoven, men jag kanske är för gammal